Spyfärig vs. I extas
Ingenting kan få mig så spyfärdig och i extas på samma vis som all formgivning världen över.
Det är nog det som känslomässigt engagerar mig mest.
Å ena sidan blir jag galen av all denna tillsynes överflödiga formgivning. Det finns så mycket formgivning som jag inte förstår mig på. Å andra sidan finns det antagligen massvis med formgivning som jag blir i extas av som så många andra inte förstår.
Men ibland blir jag tom. spyfärdig av formgivning jag älskar. Det finns så mycket av den. Alla, alla alla ska ha en "designer". Vi skall göras i mallar. Men i indiividuella mallar, som påminner ganska mycket om alla andras malar. Men vi skall ha våra egna färgklickar.
Natur-funkisen som börjat sprida sig världen över. Jag älskar den. Men det blir lite mycket. Det finns sidor här på internet som inte gör något annat än radar upp fyrkantiga trä-hus med rum innehållande enbart några få stora och ytterst nödvändiga möbler. Såå snyggt. Men kallt. Är det inte kallt? Och framförallt överallt?
Och krävs det en formgivare för att rita en fyrkant idag? Jag menar inte att det är det arkitekter och formgivare gör men det känns som om att det är dit det är på väg.
Formgivare får en så konstig roll. Kan alla vara konstgivare? Både ja och nej eller?
Formgivning har ju två delar (oftast). Dels det konstnärliga och dels det praktiska. Bägge delar är ju väldigt personligt. Vad är praktiskt och vad är konstnärligt? Och en formgivare har ju en massa kunskaper som "alla andra" inte besitter. Färglära, materiallära osv. Men "alla andra" är ju så olika och har därför en bättre inblick i sitt vardagsliv än formgivaren.
Så med en bra komunikation kan det ju bli hur bra som helst. Om kund och formgivare kan komunicera. Men som det är idag känns det som om att trender betyder för mycket. Eller?
Jag måste dra paraleller till mycket av det som Thoureau skriver i Skogsliv vid Walden ang. vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Att vi känner så många måsten. Saker SKA formgivas.
Men seriöst, allt måste inte formgivas.
Det är nog det som känslomässigt engagerar mig mest.
Å ena sidan blir jag galen av all denna tillsynes överflödiga formgivning. Det finns så mycket formgivning som jag inte förstår mig på. Å andra sidan finns det antagligen massvis med formgivning som jag blir i extas av som så många andra inte förstår.
Men ibland blir jag tom. spyfärdig av formgivning jag älskar. Det finns så mycket av den. Alla, alla alla ska ha en "designer". Vi skall göras i mallar. Men i indiividuella mallar, som påminner ganska mycket om alla andras malar. Men vi skall ha våra egna färgklickar.
Natur-funkisen som börjat sprida sig världen över. Jag älskar den. Men det blir lite mycket. Det finns sidor här på internet som inte gör något annat än radar upp fyrkantiga trä-hus med rum innehållande enbart några få stora och ytterst nödvändiga möbler. Såå snyggt. Men kallt. Är det inte kallt? Och framförallt överallt?
Och krävs det en formgivare för att rita en fyrkant idag? Jag menar inte att det är det arkitekter och formgivare gör men det känns som om att det är dit det är på väg.
Formgivare får en så konstig roll. Kan alla vara konstgivare? Både ja och nej eller?
Formgivning har ju två delar (oftast). Dels det konstnärliga och dels det praktiska. Bägge delar är ju väldigt personligt. Vad är praktiskt och vad är konstnärligt? Och en formgivare har ju en massa kunskaper som "alla andra" inte besitter. Färglära, materiallära osv. Men "alla andra" är ju så olika och har därför en bättre inblick i sitt vardagsliv än formgivaren.
Så med en bra komunikation kan det ju bli hur bra som helst. Om kund och formgivare kan komunicera. Men som det är idag känns det som om att trender betyder för mycket. Eller?
Jag måste dra paraleller till mycket av det som Thoureau skriver i Skogsliv vid Walden ang. vad vi människor väljer att lägga vår tid på. Att vi känner så många måsten. Saker SKA formgivas.
Men seriöst, allt måste inte formgivas.
Kommentarer
Trackback
